Bakgrund till inflationsmålet och märket
Innan 1992 hade Sverige fast växelkurs och tanken var att inflationen och inflationsförväntningarna skulle vara anpassade till de länder som växelkursen var knuten till. Under 70- och 80-talen var löneökningarna ofta klart högre än våra viktigaste handelspartner. Det innebar att svenska exportföretag fick svårt att konkurrera med andra länders, vilket ledde till beslut om devalvering (sänkning av kronans värde jämfört med andra valutor). Exporten stärktes, men innebar att importerade varor blev dyrare att köpa och inflationen ökade. Mellan åren 1980 och 1995 mer än fördubblades lönerna i kronor (nominellt) men den höga inflationen "åt upp" löneökningarna så att de reala lönerna förblev oförändrade. Med ökande priser krävde fackförbunden inflationskompensation i avtalsrörelserna, det vill säga att löneökningarna tog höjd för förväntad ökad inflation. De snabbt ökande lönerna innebar i sig att inflationen ökade, i slutändan fick löntagarna inte bättre privatekonomi utan bara "luft" i löneökning. Denna utveckling, som brukar kallas för en pris-lönespiral, gynnar inte någon.
För att bryta utvecklingen i samband med den ekonomiska krisen i början av 90-talet beslutades om att man skulle gå över till rörlig växelkurs och i januari 1993 aviserade Riksbanken ett inflationsmål på 2 procent. Syftet med inflationsmålet är att stabilisera inflationen och inflationsförväntningarna, vilket bland annat ger stabilare förutsättningar vid avtalsförhandlingar. Riksbanken strävar efter att hålla inflationen till 2 procent framförallt genom att höja eller sänka reporäntan, det vill säga styrräntan som används för att öka eller minska efterfrågan i ekonomin.
I syfte att kombinera stabila priser med låg arbetslöshet bad regeringen 1996 även arbetsmarknadens parter att ge förslag för en fungerande lönebildning som i högre grad skulle motsvara de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna. Resultatet blev året efteråt det så kallade Industriavtalet, ett avtal som täcker en stor del av den internationellt konkurrensutsatta sektorn i den svenska ekonomin. Utgångspunkten var att den internationellt konkurrensutsatta sektorn, i praktiken i första hand exportindustrin, ska vara lönenormerande. Tanken är att arbetskraftskostnaden totalt sett inte ska öka snabbare i Sverige än i de länder som Sverige handlar och konkurrerar med, vilket skulle äventyra svensk export och arbetstillfällen.
Den stabiliserande inverkan från Riksbankens inflationsmål och industriavtalet har varit viktiga förutsättningar för att pris- och lönespiraler har kunnat undvikas sedan dess. Dessutom har perioden präglats av en stark produktivitetsutveckling. Mellan 1997-2021 har reallönerna ökat med runt 2 procent i snitt årligen, vilket innebär att löntagarnas privatekonomi har stärkts rejält.