Text: Peter Wiklund
Patrik Nilsson, samhällspolitisk chef på Akavia, inledde genom att konstatera att det program som skulle tas fram ska fungera som en ”basplatta” för arbetet med utbildningspolitiska frågor under ett antal år framåt. Arbetet med att specificera Akavias syn på utbildning utgår från ett antal teman, varav två diskuterades på dessa rundabordssamtal: ”Utbildning ska löna sig” respektive ”Det livslånga lärandet”.
Som bakgrund till det första temat, utbildning ska löna sig, berättade Patrik Nilsson att för närvarande räknas ungefär en tredjedel av befolkningen som högutbildade. Det är en grupp som växer sig allt större, men de ekonomiska förutsättningarna för akademiker är inte alltid lika bra i Sverige som i andra länder.
– Det är samtidigt värt att understryka att det finns stora skillnader mellan olika yrken. Något som dock är genomgående för alla yrken är att kvinnliga akademiker tjänar mindre än manliga, sade Patrik Nilsson.
Men till frågan om hur man skulle kunna få akademiska utbildningar att löna sig bättre. Rasmus Gedda från professionsföreningen för samhällsvetare i Akavia menade att ett rent handfast sätt skulle vara att förkorta vissa utbildningar.
– Jag tycker inte att det är rimligt att det ska behöva ta så lång tid som i dag att ta en magister- eller masterexamen. Kortare utbildningar skulle förstås innebära att man snabbare kommer ut i arbetslivet och har en lägre studieskuld att ”hämta igen”, sade han.
Patrizia Bricca från professionsföreningen för personalvetare var inne på samma linje om en effektivisering av utbildningarna.
– Jag tycker också att man borde ha möjlighet att ha högre inkomster under studierna, för att inte behöva ta lika mycket studielån, sade hon.
Patrik Nilsson kastade in en tanke i diskussionen: ”dimensionering” av utbildningar, där antalet studieplatser begränsas, skulle på sikt skapa ett litet underskott av akademiker – och därmed bidra till att pressa upp lönerna.
Marie Hult från professionsföreningen för ekonomer konstaterade att ”visst, det kan stämma, det har bland annat kommit ut många nyexaminerade ekonomer de senaste åren”.
– Men en dimensionering går samtidigt stick i stäv med Akavias grundläggande uppfattning om att vi vill att många ska utbilda sig, sade hon.
Svitlana Jelisic från Akavias kommunala sektion pekade samtidigt på att det är påtagligt få högutbildade som jobbar inom kommunal verksamhet.
– Det finns till exempel många kommuner som inte har några kommunjurister. De anser inte att de behöver det. Det tycker jag är hemskt. Dessutom är det många akademiker som väljer att lämna en kommunal arbetsgivare, helt enkelt för att de inte känner sig uppskattade, sade hon.
Jens Holmberg från Akavias statliga sektion tyckte att det vore bra att ha med något om detta i programmet: alltså att konkret synliggöra vad den akademiska examen bidrar med till arbetsgivaren.
Dan Frost i Akavias förbundsstyrelse vred på frågeställningen om vad som lönar sig och inte, genom att konstatera att det inte enbart får handla om monetär ersättning. Det finns även andra typer av avkastning, sade han:
– En hög utbildning öppnar även möjligheter till stimulerande arbeten, vilket inte behöver vara synonymt med att göra karriär. Jag tycker att man bör vara försiktig med att förknippa framgång i yrkeslivet med enbart karriär och hög lön.
Över till frågan om livslångt lärande, vilken förvisso kan hänga tätt ihop med att få en utbildning att löna sig. En av de heta frågorna inom detta område är den om delat ansvar för kompetensutveckling, det vill säga att både individ och arbetsgivare måste vara aktiva. Det finns fortfarande en del arbetsgivare som ser kompetensutveckling som en kostnad, inte en investering. Hur skulle det kunna förändras?
– Jag tror att det bästa sättet vore att kunna peka på vad det de själva får ut av det, alltså ur en rent företagsekonomisk aspekt. Vi borde kunna påvisa vad grund- och vidareutbildningar för med sig, sade Jens Holmberg från statliga sektionen.
Rasmus Gedda från samhällsvetarstyret berättade att hans egen erfarenhet som statligt anställd är att det finns ekonomiskt utrymme för kompetensutveckling, men att det är en brist på relevanta utbildningar.
– Jag har betat av de utbildningar som hänger ihop med min roll, och nu vet jag inte vad jag ska gå. Jag kan ju inte hoppa på vad som helst, bara för sakens skull, sade han.
Lena Levin från professionsföreningen för kommunikatörer föreslog att Akavia eller professionsföreningarna skulle kunna underlätta genom att ta fram tips på kortare utbildningar eller kurser för kompetensutveckling inom respektive yrke. Inom exempelvis kommunikationsyrket har det tillkommit flertalet nya roller i takt med digitaliseringen, vilka ofta kräver kompetensutveckling inom mer specifika uppgifter.
Dan Frost från Akavias förbundsstyrelse berättade att han vurmar för ”mikromeriter”:
– Det handlar som regel inte om att behöva göra de stora omställningarna, utan att hålla sig attraktiv i sitt område.
Gabriella Ringvall från professionsföreningen för kommunikatörer konstaterade att det finns en balans mellan individens drivkrafter och vad arbetsgivaren ska tillhandahålla.
– Vi är ofta bekväma och har en bekväm vardag som vi är nöjda med. Jag tror att det är lätt att säga att man vill ha mer möjligheter till kompetensutveckling, men att det sedan kan vara svårt att ta steget.