Ekonomiska läget

En av Akavias grundläggande mål är att medlemmarnas utbildning ska löna sig och att man ska få full utväxling på sin utbildning. En utbildning kan löna sig på flera sätt, inte minst genom möjligheten till utvecklande uppgifter och goda arbetsvillkor. Men Akavias målsättning är även att utbildningen ska löna sig rent ekonomiskt i form av en bra ingångslön och god löneutveckling. För att Akavias medlemmar ska få en bättre privatekonomi krävs inte bara en positiv löneutveckling, utan den påverkas också av prisutvecklingen i samhället.

Den höga inflation på runt 10 procent som vi sett under senare tid har medfört en ökning av den allmänna prisnivån som innebär att Akavias medlemmar kan köpa färre varor och tjänster för samma lön när pengarna minskar i värde. När inflationstakten överstiger löneökningstakten innebär det att trots en löneförhöjning i kronor (positiv nominell löneökning) kan medlemmen köpa färre varor och tjänster (lägre köpkraft) och får därmed en negativ real löneutveckling. I augusti sjönk däremot reallönerna med 6,2 procent jämfört med året innan och sedan dess har inflationen varit fortsatt hög.

Lågkonjunktur står inför dörren

Samtidigt står en lågkonjunktur för dörren och arbetsmarknaden som varit rekordstark visar tecken på avmattning. Särskilt skakigt är det i branscher som i hög grad påverkas av högre ränta, energipriser och privat konsumtion. Samtidigt skriker arbetsgivarna fortfarande efter viss kompetens.

Den oro kring banker som nu präglar världen kan också innebära en rad konsekvenser för ekonomin, exempelvis risk för en djupare lågkonjunktur än tidigare förutsett. Med stor osäkerhet i världen blir det desto viktigare med en stabil lönebildningsmodell.

Bakgrund till inflationsmålet och märket

Innan 1992 hade Sverige fast växelkurs och tanken var att inflationen och inflationsförväntningarna skulle vara anpassad till de länder som växelkursen var knuten till. Under 1970- och 1980-talet var löneökningarna ofta klart högre än våra viktigaste handelspartner. Det innebar att svenska exportföretag fick svårt att konkurrera med andra länders, vilket ledde till beslut om devalvering (sänkning av kronans värde jämfört med andra valutor). Det stärkte exporten, men innebar att importerade varor blev dyrare att köpa och inflationen ökade. Det innebar att löntagarnas köpkraft urholkades. Mellan åren 1980 och 1995 mer än fördubblades lönerna i kronor (nominellt) men den höga inflationen "åt upp" löneökningarna så att de reala lönerna förblev oförändrade. Med ökande priser krävde fackförbunden inflationskompensation i avtalsrörelserna, det vill säga att löneökningarna tog höjd för förväntad ökad inflation. De snabbt ökande lönerna innebar i sig att inflationen ökade, i slutändan fick löntagarna inte bättre privatekonomi utan bara "luft" i löneökning. Denna utveckling, som brukar kallas för en pris-lönespiral, gynnar inte någon.

För att bryta utvecklingen i samband med den ekonomiska krisen i början av 90-talet beslutades att man skulle gå över till rörlig växelkurs och i januari 1993 aviserade Riksbanken ett inflationsmål på två procent. Syftet med inflationsmålet är att stabilisera inflationen och inflationsförväntningarna, vilket bland annat ska ge stabilare förutsättningar vid avtalsförhandlingar. Riksbanken strävar efter att hålla inflationen till två procent genom att höja eller sänka styrräntan.

Industriavtalet

I syfte att kombinera stabila priser med låg arbetslöshet bad regeringen 1996 även arbetsmarknadens parter att ge förslag för en fungerande lönebildning som i högre grad skulle motsvara de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna. Resultatet blev året efteråt det så kallade Industriavtalet, ett avtal som täcker en stor del av den konkurrensutsatta sektorn i den svenska ekonomin. Utgångspunkten var att den konkurrensutsatta sektorn, i praktiken i första hand exportindustrin, ska vara lönenormerande. Tanken är att arbetskraftskostnaden totalt sett inte ska öka snabbare i Sverige än i de länder som Sverige handlar med, vilket skulle äventyra svensk export och arbetstillfällen.

Den stabiliserande inverkan från Riksbankens inflationsmål och industriavtalets har varit viktiga förutsättningar för att pris- och lönespiraler har kunnat undvikas sedan dess. Dessutom har perioden präglats av en stark produktivitetsutveckling. Mellan 1997-2021 har reallönerna ökat med runt två procent årligen eller med 60 procent totalt, vilket innebär att löntagarnas privatekonomi har stärkts rejält. I augusti 2022 hade dock inflationen urholkat 6,2 procent av denna uppgång och vi var tillbaka på 2015 års nivå.

Inflationsmålet (riksbanken)

Hur ser Akavia på årets avtalsrörelse?

Genom den svenska lönebildningsmodellen har Sverige goda förutsättningar ur ett internationellt perspektiv i det svåra ekonomiska läget. Akavias målsättning är långsiktigt hållbara reala löneökningar som ger medlemmarna en bättre privatekonomi över tid.

Även om lönebildningen inte är en del av roten till onda idag som under 70- och 80-talet finns risk att löneavtal som kraftigt ökar efterfrågan återigen eldar på inflationen. Det riskerar att innebära både ”luft” i lönekuvertet och att Akavias medlemmar drabbas av ytterligare ökade utgifter för sina bostadslån när Riksbanken tvingas höja styrräntan ytterligare.

Det finns därför goda skäl att hålla fast vid den modell som tjänat Sverige väl och undvika krav på inflationskompensation i avtalsrörelsen. Det har visat sig historiskt vara en framgångsrik strategi för både medlemmarnas inkomster och samhällsekonomin.