Bakgrund till inflationsmålet och märket
Innan 1992 hade Sverige fast växelkurs och tanken var att inflationen och inflationsförväntningarna skulle vara anpassad till de länder som växelkursen var knuten till. Under 1970- och 1980-talet var löneökningarna ofta klart högre än våra viktigaste handelspartner. Det innebar att svenska exportföretag fick svårt att konkurrera med andra länders, vilket ledde till beslut om devalvering (sänkning av kronans värde jämfört med andra valutor). Det stärkte exporten, men innebar att importerade varor blev dyrare att köpa och inflationen ökade. Det innebar att löntagarnas köpkraft urholkades. Mellan åren 1980 och 1995 mer än fördubblades lönerna i kronor (nominellt) men den höga inflationen "åt upp" löneökningarna så att de reala lönerna förblev oförändrade. Med ökande priser krävde fackförbunden inflationskompensation i avtalsrörelserna, det vill säga att löneökningarna tog höjd för förväntad ökad inflation. De snabbt ökande lönerna innebar i sig att inflationen ökade, i slutändan fick löntagarna inte bättre privatekonomi utan bara "luft" i löneökning. Denna utveckling, som brukar kallas för en pris-lönespiral, gynnar inte någon.
För att bryta utvecklingen i samband med den ekonomiska krisen i början av 90-talet beslutades att man skulle gå över till rörlig växelkurs och i januari 1993 aviserade Riksbanken ett inflationsmål på två procent. Syftet med inflationsmålet är att stabilisera inflationen och inflationsförväntningarna, vilket bland annat ska ge stabilare förutsättningar vid avtalsförhandlingar. Riksbanken strävar efter att hålla inflationen till två procent genom att höja eller sänka styrräntan.
Mer information om Riksbankens och inflationsmålet (Sveriges Riksbank)
Industriavtalet
I syfte att kombinera stabila priser med låg arbetslöshet bad regeringen 1996 även arbetsmarknadens parter att ge förslag för en fungerande lönebildning som i högre grad skulle motsvara de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna. Resultatet blev året efteråt det så kallade Industriavtalet, ett avtal som täcker en stor del av den konkurrensutsatta sektorn i den svenska ekonomin. Utgångspunkten var att den konkurrensutsatta sektorn, i praktiken i första hand exportindustrin, ska vara lönenormerande. Tanken är att arbetskraftskostnaden totalt sett inte ska öka snabbare i Sverige än i de länder som Sverige handlar med, vilket skulle äventyra svensk export och arbetstillfällen.
Den stabiliserande inverkan från Riksbankens inflationsmål och industriavtalets har varit viktiga förutsättningar för att pris- och lönespiraler har kunnat undvikas sedan dess. Dessutom har perioden präglats av en stark produktivitetsutveckling. Mellan 1997-2021 har reallönerna ökat med runt två procent årligen eller med 60 procent totalt, vilket innebär att löntagarnas privatekonomi har stärkts rejält. I augusti 2022 hade dock inflationen urholkat 6,2 procent av denna uppgång och vi var tillbaka på 2015 års nivå.
Mer information om reallöneutvecklingen (Medlingsinstitutet)