Så sprids desinformation i det tysta

Påverkan genom desinformation börjar ofta i de vardagliga samtalen; när diskussioner gradvis slutar handla om sakfrågor och istället tar upp misstankarna bakom. På något sätt har vi hamnat i en tid där tvivel ofta känns som en rimligare utgångspunkt än förtroende. Självklart ska vi vara kritiska, den stora utmaningen ligger snarare i att vara kritisk utan att underminera den tillit som det demokratiska samtalet vilar på.

Det demokratiska samtalet verkar i dag under andra villkor än för bara ett decennium sedan. Vi har vant oss vid ett informationslandskap som ofta saknar ett granskande mellanled och vid algoritmstyrda flöden som premierar affekt framför eftertanke. Samtidigt minskar räckvidden för de traditionella nyhetsmedierna som länge fungerat som gemensamma referenspunkter.  Det märks inte minst i den återkommande debatten om public service och dess legitimitet, en debatt som kanske i sig säger något om det bräckliga stadiet våra gemensamma arenor befinner sig i.

Regeringens satsningar på säkerhet och beredskap är välkomna. Samtidigt finns det anledning att rikta blicken mot mindre synliga sårbarheter. I dagens informationsmiljö handlar påverkan sällan om ett enskilt angrepp, utan om att förskjuta hur verkligheten tolkas och hur institutioner uppfattas.

Ibland motarbetas detta inifrån. När politiken själv bidrar till att misstänkliggöra medier, ifrågasätta myndigheter eller varandras motiv, försvagas den demokratiska grunden. Det är ett högt spel att ägna sig åt, för när tilliten väl är förbrukad finns inga snabba insatser som kan ersätta den. Erfarenheterna från LVU-kampanjen visade hur snabbt ett narrativ kan växa, spridas och påverka bilden av Sveriges offentliga institutioner.  

Offentlig kommunikation har fått en annan tyngd än tidigare. Det är genom kontinuerlig, och begriplig kommunikation som tillit upprätthålls. Att arbeta långsiktigt och förebyggande bör därför innebära en satsning på både kompetensutveckling och tydliga mandat. Detta är kanske mindre spektakulärt än nya vapensystem, men i ett informationslandskap där desinformation flödar är professionell och etisk kommunikation en investering i vår gemensamma demokratiska motståndskraft.

Vi har ett vägval framåt. Antingen aktiverar vi arbetet mot desinformation när krisen redan är här, eller så börjar vi ta formandet av den demokratiska motståndskraften på allvar. I det som sker i vardagens kommunikation, om offentliga institutioner upplevs tillitsfulla och i vilket mandat vi ger dem som ska upprätthålla resistensen.