Det var som om vi, i den västerländska demokratins kärna, hade en gemensam världsbild. Inte identisk, men ändå delad. Vi kunde vara oense om skattesatser, skolformer och val av regeringar, men vi delade idén om hur demokratin skulle fungera: fria val, maktdelning, fria universitet, yttrandefrihet, rättssäkerhet. Det var västvärldens kompass – en tyst överenskommelse om riktningen, oavsett partifärg.
Nya värderingar som trotsar sanningen
Men något har hänt. Det började kanske inte med Donald Trump, men han blev ett tydligt uttryck för rörelsen bort från det gemensamma. Han misstänkliggjorde medier, domstolar och valmyndigheter. Han undergrävde sanningsbegreppet, inte med nyanser eller kritik, utan med total relativism. Sanning blev vad som gynnade honom. Fakta blev fienden. Och miljoner jublade.
Också här i Sverige märks förändringen. Akademiker och tjänstemän ifrågasätts inte längre bara i sak, utan för sin roll i samhället. Förtroendet för forskare, journalister och myndigheter urholkas av konspirationsteorier, misstänksamhet och ibland ren ilska. Polariseringen växer. Och den världsbild vi så länge trodde var självklar känns allt mer avlägsen.
Men kanske finns det ett slags motrörelse i detta. För i samma stund som något tas ifrån oss, blir det synligt på ett nytt sätt. Den tidigare självklarheten – att kunna leva i ett samhälle där rätt och fel inte dikteras av den mäktigaste rösten – framstår plötsligt som ett privilegium. Att forska fritt. Att skriva kritiskt. Att leva i trygghet, även om man tillhör en minoritet.
En kamp för det som förr var självklart
Kanske växer ett nytt allvar fram. Vi ser det i hur Akavias professioner, men också lärare, sjuksköterskor och forskare allt oftare kliver fram i debatten. Inte bara för att beskriva sina arbetsvillkor, utan för att försvara själva grundstrukturen. Vi ser det i hur unga människor samlas kring värderingar om mångfald, respekt och tillit – delvis för att det är trendigt, men även för att de vet vad som står på spel.
Och kanske kan det paradoxalt nog vara så att de krafter som försöker rasera det gemensamma, också påminner oss om varför det är värt att kämpa för. Det här är inte en kamp mellan vänster och höger. Det är en kamp mellan ett samhälle där vi försöker förstå varandra – och ett där vi ger upp på det gemensamma. Ett där vi kan ha olika åsikter, men ändå tro på samma grundprinciper. Där det går att vara liberal, konservativ, grön eller socialdemokrat – och ändå stå fast i en världsbild där fakta räknas, där människor räknas, där samtalet räknas.
