Gå till Innehållet

Patrik Nilsson, samhällspolitisk chef

Kommer ni ihåg när ingen var däremot?

Tidigare hade vi i den västerländska demokratins kärna en gemensam världsbild. Inte identisk, men ändå delad. Nu är debatten hård och polariseringen djup.

Text: Patrik Nilsson, samhällspolitisk chef

Lästid: 2 minuter

Publicerad: 10 juni 2025

Det fanns en tid – inte för särskilt länge sedan – då vissa saker kändes självklara. Demokratiska värden, akademisk frihet, oberoende medier, rätten att leva utan hot på grund av vem man är. Mänskliga rättigheter. Skyddsnät. Lika värde.

Det var som om vi, i den västerländska demokratins kärna, hade en gemensam världsbild. Inte identisk, men ändå delad. Vi kunde vara oense om skattesatser, skolformer och val av regeringar, men vi delade idén om hur demokratin skulle fungera: fria val, maktdelning, fria universitet, yttrandefrihet, rättssäkerhet. Det var västvärldens kompass – en tyst överenskommelse om riktningen, oavsett partifärg.

Nya värderingar som trotsar sanningen

Men något har hänt. Det började kanske inte med Donald Trump, men han blev ett tydligt uttryck för rörelsen bort från det gemensamma. Han misstänkliggjorde medier, domstolar och valmyndigheter. Han undergrävde sanningsbegreppet, inte med nyanser eller kritik, utan med total relativism. Sanning blev vad som gynnade honom. Fakta blev fienden. Och miljoner jublade.

Förtroendet för forskare, journalister och myndigheter urholkas av konspirationsteorier

Nu ifrågasätts roller på ett nytt sätt

Också här i Sverige märks förändringen. Akademiker och tjänstemän ifrågasätts inte längre bara i sak, utan för sin roll i samhället. Förtroendet för forskare, journalister och myndigheter urholkas av konspirationsteorier, misstänksamhet och ibland ren ilska. Polariseringen växer. Och den världsbild vi så länge trodde var självklar känns allt mer avlägsen.

Men kanske finns det ett slags motrörelse i detta. För i samma stund som något tas ifrån oss, blir det synligt på ett nytt sätt. Den tidigare självklarheten – att kunna leva i ett samhälle där rätt och fel inte dikteras av den mäktigaste rösten – framstår plötsligt som ett privilegium. Att forska fritt. Att skriva kritiskt. Att leva i trygghet, även om man tillhör en minoritet.

En kamp för det som förr var självklart

Kanske växer ett nytt allvar fram. Vi ser det i hur Akavias professioner, men också lärare, sjuksköterskor och forskare allt oftare kliver fram i debatten. Inte bara för att beskriva sina arbetsvillkor, utan för att försvara själva grundstrukturen. Vi ser det i hur unga människor samlas kring värderingar om mångfald, respekt och tillit – delvis för att det är trendigt, men även för att de vet vad som står på spel.

Och kanske kan det paradoxalt nog vara så att de krafter som försöker rasera det gemensamma, också påminner oss om varför det är värt att kämpa för. Det här är inte en kamp mellan vänster och höger. Det är en kamp mellan ett samhälle där vi försöker förstå varandra – och ett där vi ger upp på det gemensamma. Ett där vi kan ha olika åsikter, men ändå tro på samma grundprinciper. Där det går att vara liberal, konservativ, grön eller socialdemokrat – och ändå stå fast i en världsbild där fakta räknas, där människor räknas, där samtalet räknas.

Läs fler krönikor

Mindre action, mer planering

Partierna behöver tala mindre om hur de vill lösa snabba puckar och mer om vilka långsiktiga prioriteringar som krävs för en hållbar politik.

Framtiden kräver långsiktighet

Nu behöver vi politiker som vågar ta de längre resonemangen och medborgare som värderar fakta och står emot snabba svar.

Vår strategi för en upplyst framtid

Efter rekordengagemanget i valet av ledamöter läggs nu de sista pusselbitarna inför det att förbundets riktning för de kommande åren ska stakas ut på Akavias fullmäktige.