Men även samtalsklimatet har förändrats. Det politiska rummet har blivit mer reaktivt än proaktivt, där uppmärksamhet ofta väger tyngre än analys. Det gör det svårt att skapa utrymme för de längre resonemangen – de som inte har enkla svar, men som formar förutsättningarna för nästa generation. Den som vill tala om struktur snarare än symboler får kämpa mot tempot i både media och sociala medier.
Samtidigt har vi som väljare också en roll. Ett långsiktigt samhällsbygge kräver en befolkning som orkar tänka längre än nästa månad. Att förstå komplexa förändringar – tekniska, ekonomiska, demografiska – är inte bara politikens ansvar. Det kräver också en ny sorts medborgarkompetens: förmågan att se samband, värdera fakta och stå emot snabba svar.
Kanske är det just där nästa stora uppgift finns – inte bara för politiker, utan för oss alla, i synnerhet för oss akademiker. Att återta förmågan att tala om framtiden utan att fastna i nuets brådska. För det är troligtvis lättare att vinna på kort sikt. Men det är i de långsiktiga besluten, grundade på breda parlamentariska lösningar, de som kräver tålamod, eftergifter och mod, som framtidens välstånd avgörs.