Text: Frida Berg, praktikant
Lästid: 2 minuter
Publicerad: 17 september 2026
Som rösträknare under valnatten fick jag följa den rysligt jämna kampen mellan blocken på nära håll. Men ju fler kuvert som öppnades och noggrant kontrollräknades, desto mindre började jag fundera på mandatfördelning och regeringsunderlag. I stället kretsade tankarna kring människorna bakom valsedlarna. Framför allt de som röstade för första, andra och tredje gången.
För de yngre generationerna har det politiska uppvaknandet och initiala engagemanget skett under en ovanlig tid. En tid präglad av pandemi, klimatkris, inflation, krig i Europa, gängkriminalitet och osäkerheten kring AI:s påverkan på arbetsmarknaden. Kriserna har avlöst varandra så länge att vi har glömt hur ett normalt politiskt läge ser ut. Det formar rimligtvis inte bara vår syn på samhället, utan också våra förväntningar på vad politiken ska åstadkomma.
Kanske blir detta ännu tydligare i årets valrörelse. Oavsett partifärg eller blocktillhörighet, går det att urskilja en gemensam känsla av oro. Oro för gängkriminalitet, för instabilitet på den internationella politiska arenan, för vår planet och för den snabba utvecklingen av AI.
Det verkar som om politiken idag handlar mer om att förhindra katastrofer och minimera skadan, snarare än att bygga det samhälle vi vill leva i.
Politiken idag handlar mer om att förhindra katastrofer och minimera skadan, snarare än att bygga det samhälle vi vill leva i.
Det kanske inte är så konstigt. Politiker måste hantera människors oro och lösa de problem och utmaningar som vi står inför här och nu. Men samtidigt väcker det en fråga kring hur vi egentligen ser på framtiden och politiken. Finns det även utrymme för visioner och att använda sin demokratiska röst till att bygga något bättre eller använder man den främst för att undvika något sämre?
Kanske är det just därför valet fick mig att fundera mindre på vilka partier som vann och förlorade, och mer på hur den unga generationen ser på politik. Om ens politiska uppvaknande präglats av kriser är det kanske naturligt att rösta för att minimera riskerna med dessa utmaningar.
Men vi får inte fastna där. För politik kan inte bara handla om att släcka bränder. Förr eller senare måste den också handla om vilket samhälle vi faktiskt vill bygga när det inte längre brinner i knutarna. Vi vill kunna ha något att röra oss mot, inte bara något att skydda oss från.
