Är det dags att förbjuda opinionsmätningarna inför valet?

Något som också bör nämnas är att mätningarnas fältperioder gör att de i praktiken skattar vad valresultatet skulle ha blivit fem till sju dagar före själva valdagen. Eventuell sen medvind för ett parti missas därmed och ingen hänsyn tas till de sista partiledardebatterna, vilket kan förklara varför Moderaternas sena uppgång inte kom med.

Men SVT:s valundersökning VALU:n, då? Här blir det intressant, eftersom VALU:n skiljer sig från övriga opinionsmätningar genom att den genomförs efter att väljarna röstat. Mätningen inkluderar både förtidsröstare samt de som röstar på valdagen.

Tittar man på VALU:ns resultat historiskt håller den hög klass, mätt med det mått som vanligen bedömer träffsäkerhet: medelfelet per parti.

Problemet uppstår när felen för enskilda partier inte tar ut varandra inom samma block. Då blir bilden av blockens styrka fel, även om varje enskilt parti mäts relativt rätt. Det verkar ha varit precis vad som hände i år, då Miljöpartiet överskattades och Moderaterna underskattades.

Det som gör det extra intressant är att sena väljarförflyttningar inte rimligen kan förklara Moderaternas underskattning i VALU:n, eftersom mätningen görs efter att rösterna redan lagts. Snarare tycks flera olika mätinstitut, VALU:n inräknad, ha haft svårt att fånga opinionsstödet för Moderaterna, och valforskarna lär lägga mycket tid på att förstå varför.

Kortfattat är det väl belagt att opinionsmätningar påverkar väljarna, men effekten går åt olika håll. Bandwagon-effekten gynnar stora partier och partier som mätningarna visar går framåt, medan en motsvarande underdog-effekt kan gynna de mindre partierna.

Därtill kommer olika former av strategiska överväganden, där de signaler som mätningarna sänder inför valet påverkar vad människor faktiskt röstar på.

I Sverige hamnar fokus oftast på fyraprocentspärren och de stödröster som kan mobiliseras för partier i dess närhet. Men strategisk röstning handlar även om att väljare inom ett block flyttar sin röst mellan partier för att förskjuta maktbalansen till förmån för ett visst regeringsalternativ eller parti inom ett regeringsalternativ.

Frågan är om detta är ett demokratiskt problem?

I andra länder anser man att svaret är ja, och har därför förbjudit att publicera opinionsmätningar inför valet. Sverige, som helt saknar sådan lagstiftning, tillhör här faktiskt minoriteten: enligt forsknings- och branschorganisationen WAPOR saknar bara 34 procent av de tillfrågade länderna någon form av så kallad blackout-lag.

• Läs också: Vad säger opinionsmätningarna egentligen?

I Europa har uppemot två av tre länder lagar eller andra regler som styr hur nära valet mätningar får publiceras. Kortare karensperioder på några dagar brukar försvaras med att de minskar risken att en enskild, svårkontrollerad mätning hinner sätta sig i väljarnas medvetande strax före valet. Det utan att det inskränker den öppna debatten under resten av valrörelsen.

Värt att notera är att det i flera länder rentav är förbjudet att genomföra opinionsmätningar över huvud taget, vilket är problematiskt både ur ett demokrati- och yttrandefrihetsperspektiv. I de flesta fall är det just publiceringen som är förbjuden, inte insamlingen av data eller själva mätningen.

Ett publiceringsembargo hindrar i praktiken bara allmänheten från att ta del av opinionsläget, inte partierna eller de som beställt mätningen. Läckor har förekommit och då styr partierna i högre grad vad som tar sig ut och transparensen minskar för systemet som helhet.

Diskussionen om opinionsmätningarnas vara eller icke-vara lär fortsätta. Fakta är att svenska opinionsmätningar håller hög kvalitet ur ett internationellt perspektiv, och VALU:n är förvånansvärt nära slutresultatet. Men det gör inte frågan om mätningarnas påverkan på väljarna mindre relevant – snarare tvärtom.

Den verkliga utmaningen framöver är därför inte i första hand teknisk, utan kommunikativ: hur medier, institut och politiska aktörer förmedlar vad en opinionsmätning faktiskt visar och inte visar.

Ett svenskt publiceringsförbud, i linje med vad flera andra länder har infört, framstår som ett trubbigt verktyg för ett problem som snarare handlar om hur siffrorna tolkas och rapporteras.

Bättre vore om branschen och medierna blev tydligare med felmarginaler, med skillnaden mellan parti- och blocknivå, och med vad en enskild mätning egentligen kan säga om ett kommande valresultat. Görs det rätt kan opinionsmätningarna fortsätta fylla sin funktion i den svenska demokratin utan att vare sig skrotas eller förbjudas.