Det är nu det börjar

De senaste årens samarbeten har alla inkluderat budgetförhandling och det är sannolikt att det kommer att krävas även denna gång. Prioritering av pengar är en avgörande del av regerandet. Men det handlar inte bara om rena pengar, utan om inflytande över det som anslagen ska användas till, exempelvis regleringsbreven som styr myndigheterna.

Även de frågor som uppfattas som rena lagförslag kommer ofta med en mindre prislapp för implementering.

När allt fler frågor påverkas av EU blir det ännu viktigare att få inflytande över Sveriges position i EU. Ofta har ett samarbetsparti utan plats i regeringen inte möjlighet att påverka de instruktioner som tas fram, men om EU-frågan påverkar den sakpolitiska inriktningen i avtalet kan det finnas undantag.

• Läs om varför EU påverkas av Sveriges riksdagsval

Samarbetsformerna förtjänar också en tanke. Tidigare fanns bara politiskt sakkunniga från andra partier på respektive departement, men under mandatperioderna sedan Alliansregeringen har det utvecklats en praxis att även ha ett samordningskansli med förhandlare från alla partier på statsrådsberedningen.

Exakt hur processer ska gå till, hur konflikter ska lösas och hur frågor kommuniceras har utvecklats över tid.  Under alliansregeringen reglerades detta i den interna “Wessbergska promemorian”. I Tidöavtalet är motsvarande samarbetsformer i stället öppet och detaljerat beskrivna.

Det som borde få mest fokus är förstås sakfrågorna. Hur pass omfattande ska avtalet vara? Hur pass detaljerade skrivningar?

Med hög tillit mellan partierna räcker det ofta att ange en övergripande riktning, medan mer detaljerade skrivningar och tidsplaner krävs när förtroendet är lägre. Det ställer i sin tur ofta till problem så fort remissinstanser har synpunkter eller omvärlden förändras.

Punkterna kan i sig vara av olika natur. Det kan handla om pengar till favoritändamålet, organisatoriska reformer av myndigheter, skatteförändringar eller lagstiftning. Om man inte kommer hela vägen gäller det att ha kompromisser i bakfickan, exempelvis överenskommelser om att bara tillsätta en utredning men inte mer. Det blir ett sätt att knuffa frågan en bit på vägen.

Förhandlingsstrategin innefattar även vilken sorts frågor som förhandlas. Förslag som bara ett parti bryr sig om och ingen annan har större invändningar emot, glider lätt igenom. Svårare blir det när positionerna pekar åt motsatta håll. Antingen förblir ställningarna i en fråga helt låsta och regeringen lämnar området i status quo.

Det kan vara lockande men också problematiskt i en tid av stora utmaningar och snabb förändring. Löfvens regeringar kritiserades för låsta positioner och passivitet, medan Tidöregeringen istället har anklagats för en för hög växel i lagstiftningsprocessen.

Annars återstår kompromiss eller kohandel. Kompromissens risk är att det varken blir hackat eller malet och reformen halvdann. Kohandel, när större vinster byts mot förluster på andra områden, betyder tydliga framgångar att visa upp men också att partiet måste tugga i sig nederlaget. 

Ytterligare ett alternativ är att skicka frågan vidare till andra, som när LAS-frågan lades i arbetsmarknadens parters knä med tryck från regeringen i form av ett alternativt utredningsförslag. Tidigare var det vanligt att lägga frågan i en utredares händer, men det sker allt mer sällan. Att skjuta bort problemet är en praktisk lösning i stunden, men risken är att det inte kommer tillbaka som man hade tänkt sig.

Det enklaste sättet är att köpa sig ur konflikter med en påse pengar, men denna gång finns inte mycket av det smörjmedlet. Valrörelsens löften omfattar stora kostnader som är svåra att förena. Dessutom är betydande delar av nästa mandatperiods utrymme redan intecknade, i bland annat försvar och infrastruktur.

Konjunkturinstitutet räknar med knappt 100 miljarder kronor i reformutrymme för hela perioden, vilket knappast täcker alla önskelistor. Lägg till att V och MP till skillnad från S och C vill se ett finanspolitiskt ramverk med mer lånefinansiering, vilket gör pusslet ännu svårare att lägga.

Det är inte konstigt att det kan ta tid att komma överens med så grundläggande skillnader i sakpolitik, regeringsfrågan och på andra områden. Det viktigaste datumet att förhålla sig till är 15 november då en ny regering senast behöver lägga fram en budgetproposition för 2027.

Men även om det inte är lockande att regera med någon annans budget, har det hänt förut, med senare förändringar i vårändringsbudgeten.

De flesta av partierna som kommer att förhandla har inte intresse av att gå till nyval och på något sätt behöver Sverige en regering. Men det blir inte lätt.

För att parafrasera Churchill: Ett valresultat är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början.