Alla vann valet - och samtidigt ingen

På andra sidan förlorade regeringsunderlaget sannolikt sin majoritet. Ändå är borgerligheten inte nödvändigtvis uträknad. Centerpartiets position och röda linje mot partierna längst ut till höger och vänster gör att den gamla blockkartan inte längre självklart beskriver var majoriteterna finns. Att Vänsterpartiet blir det näst största partiet på oppositionssidan ger dem en starkare förhandlingsposition att stå fast vid för idén om ministerposter i Anderssons regering.

På Tidö-sidan går alla borgliga partier framåt. Där är det som ändå är mest anmärkningsvärt att L överlever spärren. Att Moderaterna blir större än Sverigedemokraterna var ett glädjeämne för moderater. Sverigedemokraterna framstår dagen efter valet som den enda förloraren. Även om de gärna argumenterar för att de bidrog till L:s framgång och därmed Tidö’s överlevnad så gäller det i ännu högre grad Moderaterna.

Framgång kan mätas i fler röster, fler mandat, överlevnad eller ökat inflytande. Ett parti kan backa och ändå bli avgörande. Ett annat kan gå framåt men få mindre makt. Därför finns det egentligen ingen vinnare.

Kanske är valets tydligaste besked i stället att väljarna inte har levererat den tydlighet som partierna gärna efterfrågar. De har skapat ett parlamentariskt läge där flera politiska berättelser är sanna samtidigt. Det gör regeringsbildningen besvärligare, men också mer intressant.

För nu prövas något annat än partiernas förmåga att vinna röster: deras förmåga att tolka ett valresultat som inte entydigt bekräftar den egna världsbilden. Och i och med det måste käpphästar, röda linjer och ultimatum prövas i den nya verklighet som träder fram.

Först då kan vi se vilka som vinner Rosenbad.