Stora vårbudgetar kan också presenteras vid politiska omvälvningar. Våren 2015 innebar en stor ökning som främst berodde på att S/MP-regeringen använde vårändringsbudgeten för att "återställa" sin politik, efter att riksdagen under hösten 2014 röstat igenom Alliansens budgetförslag.
Under år utan stora kriser eller politiska omvälvningar brukar vårändringsbudgeten vara betydligt mindre och mer teknisk till sin natur.
I vårens budget lyfter regeringen fokus på krishantering, som denna gång handlar om att begränsa hushållens effekter av ökade energikostnader, kopplat till konflikten i Mellanöstern och risk för utbudsbrist på olja, naturgas och konstgödsel
Ungefär två tredjedelar av vårändringsbudgeten går till tillfälliga satsningar på elstöd till hushåll och sänkt skatt på bensin och diesel. Att stötta hushåll genom tuffa tider och främja den inhemska konsumtionen råkar dessutom sammanfalla med de råd som en valstrateg skulle ge.
Men regeringen har även haft lite tur med timingen. Den budget för 2026 som i höstas kritiserades av många ekonomer för att vara alltför expansiv, givet dåvarande tillväxtprognoser, framstår i dag som mer välavvägd.
Den geopolitiska utvecklingen i Mellanöstern har förändrat förutsättningarna och dämpat tillväxtutsikterna. Dessutom har inflationsrisken ökat, vilket den tillfälliga sänkningen av matmomsen bidrar till att hålla tillbaka.
De stora tillfälliga satsningarna har med rätta kritiserats; regeringens ekonomiska politik brister i långsiktighet till förmån för kortsiktigt duttande.
Även om det går att hävda att just vårbudgetens funktion är att hantera kortsiktiga behov, är det problematiskt att en så stor del av den ekonomiska politiken är inriktad på att lindra kostnadsökningar snarare än att stärka ekonomins funktion.
Risken är att tillfälliga stödåtgärder blir utdragna, utan att de bidrar till högre produktivitet eller förbättrad kompetensförsörjning, vilket är centralt för Sveriges långsiktiga tillväxt.
