Räntan på studiemedelslån beräknas utifrån statens upplåningskostnad de senaste tre åren och subventioneras sedan med 30 procent. Det innebär att vi får räkna med att räntekostnaden stiger ytterligare kommande år när de senaste årens ränteökningar får genomslag.
Räntehöjningen gäller alla som har studielån tagna efter 1988. För den som har lån som är tagna innan 1989 påverkas man inte av räntehöjningen utan det räknas istället upp med ett så kallat regleringstal. För den som tagit lån mellan den 1 juli 2001 och den 31 december 2021 finns möjlighet att ansöka om ändrade betalningsvillkor, och det går att ändra lånet till ett nytt annuitetslån. Det kan innebära en lägre månadskostnad genom en ny återbetalningstid räknad på fler år.
För den som har svårt att betala på sitt lån på grund av låg inkomst eller synnerliga skäl finns möjlighet att ansöka om att få betala mindre under en period, så kallad nedsättning.
Samtidigt ligger räntenivån för studielånet klart under styrräntan, så för den som har möjlighet är det oftast mer förmånligt att amortera på ett banklån snarare än studiemedelslånet. På sikt kan det dock vara bra att försöka få ner studiemedelslånet innan ränteökningarna från senare år får fullt genomslag.
Trots höjningen är det svenska studiemedelssystemet fortfarande relativt förmånligt. Akavias föregångare var genom Syaco (Sveriges yngre akademiker, senare Saco) drivande bakom införandet av studiemedelssystemet 1946. Akavia har motsatt sig den extra ökning av räntan på studielån som infördes 2023 på runt 0,5 procent – detta då det innebär att de 95 procent av tidigare studenter som betalar tillbaka sina lån till staten får täcka statens kreditförluster för de 5 procent av tidigare studenter som inte betalar tillbaka sina lån.