"vi har skapat förutsättningar för vad jag kallar moderniserad solidaritet"
Hur ser du på Akavias roll när vi går in i 2020-talet?
– Vi är satta att ta tillvara samhällsakademikers intressen. Vi bygger individuell medlemsnytta och det är otroligt viktigt, för vi är många professioner men vi är alla akademiker som behöver någon som förstår våra villkor och jobbar för dem. Men vi måste påminna oss själva om varför man ska vara med i ett fackförbund. Dagens unga generation är otroligt engagerad och vi måste ge en större bild av varför fackförbunden finns, säger Lee Wermelin.
– I mer än 80 års tid har Civilekonomerna och Jusek drivit viktiga frågor för sina medlemmar. Ett exempel: 1947 bildades Saco. Den första fråga Saco drev och fick igenom var studielånet. Jag fick veta det för bara några månader sedan. Varför visste jag inte det tidigare? Utan möjligheten att få studielån hade inte jag varit akademiker.
Att facket syns och hörs mindre tror Lee Wermelin delvis hänger ihop med bristande information i kombination med ett krävande arbetsliv.
– Vi måste nå ut bättre med de förmåner och det stöd som medlemmarna kan få. När vi går ut och frågar medlemmar visar det sig att det finns dem som råkat illa ut men inte kommit på tanken att ”jag hade ju kunnat ringa Jusek eller Civilekonomerna”. Jag tror det här går tillbaka till problemen med balans i livet. Vi jobbar så hårt i dag att vi inte hinner ta tillvara våra egna intressen.
Hur ska ni jobba konkret?
– Den nya styrelsen kommer att staka ut vilka frågor vi driver så frågan är lite tidig att svara på. Men vi har skapat förutsättningar för vad jag kallar moderniserad solidaritet. Vi ska återta narrativet kring varför det vi gör är så viktigt över tid. Genom att gå ihop blir vi 130 000 samhällsakademiker och vi behöver ta ett mycket större ansvar i samhällsdebatten och driva våra frågor.
Vill du säga att ni blir Sveriges modernaste fackförbund?
– Ja, det vill jag. Vi är redan duktiga på det vi gör, men vi behöver ändå göra någonting mer för att fortsätta attrahera framför allt den yngre generationen.
Handlar det enbart om ekonomi och medlemstillväxt?
Nej. På Juseks stämma i våras talade professor Micael Dahlen om att han förutser att akademiker som tar sin examen i dag kommer att byta jobb 17 gånger. De kommer att behöva hjälp.
Lee Wermelin är själv civilekonom i botten och har tidigare jobbat med försäljning och ledarskap, samt haft vd-rollen i mindre bolag.
För drygt två år sedan fick hon frågan om att efterträda Mikael Igelström. Hon accepterade och blev då den första kvinnliga ordföranden i Civilekonomernas historia. Nu står hon inför nästa milstolpe: Ett samgående mellan Civilekonomerna och Jusek. Processen har pågått en längre tid, men för Lees del ända sedan hon tillträdde.
– Antagligen sedan i början av januari 2018 när jag insåg att jag hade ansvar för 45 000 medlemmar. Jag är själv medlem och ställde mig frågan som jag tror att man måste ställa sig: ”Utifrån det vi har och det jag kan om Civilekonomerna … får jag ut det mesta och det bästa för mina medlemspengar?”.
Hon säger att svaret skavde.
– Jag kände att vi är fantastiska men att vi måste göra någonting annorlunda för att få ut mer. Det är medlemmarna som finansierar vår verksamhet och driver engagemanget. Jag vill ge medlemmarna utväxling på den akademiska utbildning som de har investerat i. Det handlar inte bara om lön utan lika mycket om villkoren för dig som akademiker; balans i livet.
Hon konstaterar hur utbredd stressen är och hur mycket den kostar
– Att vi inte behöver hjälm och skor med stålhätta betyder inte att vår arbetsmiljö är ofarlig. Vi har många akademiker som stressar sönder sig. Det är extremt dyrt att anställa och det spiller över. I stället för att vara fler som jobbar har vi slimmat organisationer till den gräns att det går ut över vår fysiska och psykiska hälsa.
Lee Wermelin brinner för den svenska modellen men känner oro för ett vikande fackligt intresse och vad det riskerar medföra.
– Den svenska modellen bygger på organiserade arbetsgivare och arbetstagare. I stället för strejk och konflikt har vi valt förhandling. Vi har minst strejkdagar i världen. Modellen har fungerat väl men vi ser att organisationsgraden sjunker – även om det inte är lika snabbt för akademiker som för arbetarkollektiven – och det är inte bra för någon. Kan vi inte upprätthålla legitimiteten för den svenska modellen börjar politikerna tassa in på vårt område.
Och då är den svenska modellen hotad?
– Jag vill dra det längre. Vi läser dagligen om kaoset på Arbetsförmedlingen. Det kommer ständigt nya direktiv och långsiktigheten saknas. Skulle politikerna driva arbetsmarknaden på det sättet skulle vi ha samma kaos där.